Science fiction där vetenskapsfiktionen är löjligt vetenskapshärmande. I princip hela berättelsen handlar om diverse märkliga händelser och hur huvudpersonerna reagerar - ingen verkar ha det minsta inflytande över sitt öde. Ändå är en av "den nya historiens" främsta kännetecken kyrkans återkomst som intellektets skådefält, vilket med fördel hade kunnat kombinerats med en moralisk dimension i högre grad än vad som görs - är de makter som ingriper onda eller goda? Personerna lider av allvarlig brist på personlighet, och en tillåts ibland helt försvinna ur berättelsen. Författaren tycker dessutom om att lägga meningar av typen "otänkbart även i en SF-roman" i karaktärernas munnar, vilket är ganska osmakligt. Clarkes "Childhood's End" tar upp liknande teman på ett bättre sätt - läs den istället. ( )