Mikael Persbrandts memoarer hör till de mest fartfyllda, spännande och obehgaliga läsupplevelser jag någonsin stött på. Utan att på något sätt försöka försvara sig själv eller sina gärningar beskriver Persbrandt på ett öppet och självkritiskt sätt sitt liv och sin karriär - allt från att ha vuxit upp med en ensamstående och bipolär moder till att genom konsten och dansen finna skådespeleriet samt de otaliga skandalerna, fyllefesterna och rättegångarna han fått uppleva. Han berättar om sitt förhållande till männsikor runt omkring sig, om de teater-, film- och tv-produktioner han gjort samt om sitt koasfyllda och dramatiska liv som tagit honom hela vägen till botten. Mycket fokus ligger på drogmissburket samt på teatern - men de är trots allt de delar av hans lov som påverkat honom mest. Men Persbanrt glömmer inte Beck-filmerna eller Hobbit-trilogin, han glömmer inte att nämna lyckoruset av att bli förälskad eller få barn. Men han vill vara ärlig med sina läsare. Han delar med sig av flera roliga anekdoter, men även obehagliga minnen som gör hans mörka och jobbiga perioder påtagligt realistiska. Det är få memoarer som är såhär beroendeframkallande, men som man samtidigt måste ta en paus ifrån för att kunna andas emellanåt. ( )