Frans G. Bengtsson har inte fått en, utan två olika, essäsamlingar utgivna postumt: förutom den snart efter hans död av Ingvar Andersson kompilerade Folk som sjöng även detta urval som trettio år senare gjordes av Rolf Arvidsson och Frans G. Bengtsson-sällskapet bland återstoden.

Postuma utgåvor är ofta tämligen suspekta varor: visst finns det uppenbara undantag som Kafka och Vergilius, men i de flesta fall så är outgivna verk outgivna eftersom författaren med rätta valt att hellre lägga kraft på saker med tydligare potential. Visst finner man även bland Bengtssons sådana kvarlåtenskaper ett par saker som förtjänat tryckas och bindas: skildringen av hur Röde Orm kom till, någon recension av mer biografiskt intresse, ett par gamla understreckare, men mycket, i synnerhet i denna andra samling, ger ett påtagligt sekunda eller oavslutat intryck.

Fast då skall man å andra sidan komma ihåg att även ett andra klassens verk av den Bengtssonska pennan står långt över det mesta som normalt publiceras; hans språkliga förmåga är sådan att även verk som tvingats in i dagstidningssidans prokrustesbädd sprakar av formuleringskraft och kunskap. Ty visst hittar man även i denna andra genomkrafsning av dödsboet ett par saker som fortfarande äger lyster: kortbiografin över general Sherman visar återigen på författarens intresse för och lärdom kring det amerikanska inbördeskriget; recensionerna av de tre första banden av en Boswell-översättning är visserligen fyllda av motvilja mot översättarens oförmåga, men man förstår att denna kommer av Bengtssons stora fascination inför den store doktor Johnson; även om skildringen av kardinal Mazarins systerdöttrar och dessas avkommor avslutas abrupt så är det ändå god läsning.

Till slut blir dock defekterna något för många: även om den stilistiska förmågan alltid förhindrar ledan från att tränga sig på så kan man konstatera att även om volymen kanske i viss mån gjort en vänligare stämd mot Campeadoren (kanske bättre känd under sitt andra smeknamn: »el Cid«), så gör det tyvärr inte mycket för att bättra på det Bengtssonska ryktet. Personer som inte redan fångats av hans prosakonst gör bättre i att låta någon av de under hans livstid utkomna samlingarna, helst De långhåriga merovingerna, göra detta arbete, och lämna denna bok till de stora entusiasterna. ( )