Även om häftet med Fyra texter om liv och läsning, upphämtade bland Frans G. Bengtssons efterlämnade papper, innehåller precis vad som står på omslaget (vilket man ju normalt inte kan vara alltför säker på), så har jag hoppat över att läsa en: den ingår nämligen i ett annat jag också införskaffat, och är i själva verket huvudanledning till att jag gjorde så. Texten om Lund får således anstå till senare. Återstår alltså tre:

»Språket och nutidsmänniskan« är ett anfall från den språkligt konservative Bengtsson på en kommitté som velat »förenkla« stavningen, till fromma för skolelever och personer med viktigare saker att tänka på (såsom kommittémedlemmar, kantänka). Sådana anfall kan man ju också hitta i de av författaren utvalda essäerna, och denna skiljer sig från dessa i främst två aspekter: den större fränheten, samt ett mer utvecklat resonemang om hur skriftspråket är det som behåller något av den ärvda urkraften, medan talspråket efter det att folk också börjat skriva blivit en alltmer degenererad och urvattnad produkt, vars enda livskraft kommer från dess parasiterande på skriften. (Bengtssons teorier är här i stora stycken felaktiga, oavsett vad Rolf Arvidsson i förordet vill tro, men en sak har han rätt i: efter skriftspråkets uppkomst är det svårt för nya grammatiska böjningar att vinna fäste, medan det alltid går att avveckla dem.)

Nästa text, »Tre äventyrsromaner«, ger intryck av att vara oavslutad: de två inledningarna hyllningarna av De tre musketörerna och Kidnappad är betydligt längre och i bättre stil än den avslutande lilla rekommendationen av Affären Costa Negra. Det hade nog kunnat bli en intressant essä, men som den är verkar halva fattas.

Till slut har vi vad som var menat som en inledning till hans memoarer, vari författaren meddelar sin ambition att skriva dels om sin barndom i ett Skåne ännu i stort sett orört av maskiner och påfund modernare än folkskolan, samt de år då han återvänt hem från tiden i Lund i syfte att först dö i en smärtfri sjukdom och sedermera – när sjukdomen visat sig något mindre fatal än man först trodde – för att vakta kor, eftersom dessa två perioder var de enda som varit i stort sett lyckliga och nyttiga; vad som därefter kommit sägs ha varit förfelat. Detta är väl den trevligaste texten av de lästa, kort men avslutad, om än till slut något för upptagen av att försvara valet att vid omtalande av författaren själv använda det för syftet befintliga pronomenet »jag«.

Texterna är alltså i stort att sätta klart nedanför de i hans egen tid utgivna, och kanske till och med nedanför medelnivån i den andra stora boken med papper ur diverse byrålådor, och kan därför knappast rekommenderas helhjärtat. ( )