Frans G Bengtsson har utkom med två diktsamlingar under sin levnad. Eftervärlden har dessa att tacka för två saker: den första för att han överhuvudtaget blev författare, och inte lagårdsförman. Den andra för att den fick sämre kritik, varefter han blev tvungen att ge sig på prosa. För kritik förtjänade han, det står mig klart efter att ha läst ett samlingsverk, som förutom de två samlingar han fick publicerade (Tärningkast och Legenden om Babel): det hela är väöl strängt taget inte dåligt, men inte heller så värst bra. Sonetterna tycks mer ebba ut än sluta med den triumfatoriska trumpetskräll som ämnet tycks inbjuda till– för liksom i essäerna så tar många dikterna upp det fornstora: Lakedaimoer, varjager och Gentska borgare, ibland för att klaga just över att det var fornt och inte nytt. Dessa lyckas ganska väl, när Bengtsson väljer ett versmått som ger honom chansen att bre ut sig, liksom de kärleksdikter som finns med – speciellt en ganska söt som berättar om en dispyt mellan förnuftet och hjärtat, där det senare avgår med segern. Annars är nog det bästa i samlingen den parodi som görs på heliga sju sovare, som inte bara får sova i sin grotta utan också vara allmänt sömniga. Nåväl, omdömet från tidigare står sig ändå: inte riktigt dåligt, men inte heller stor poesi. ( )