Boken är den andra delen i Englunds trilogi Om den svenska stormaktstiden och en man i dess mitt och tar vid efter Trettioåriga krigets slut år 1648 och sträcker sig över 1650-talet, som är en relativt okänd period i svensk historia. Boken behandlar Karl X Gustafs krigföring mot Danmark under 1650-talet och ger ett biografiskt porträtt av kungen. Boken skildrar även, liksom den första delen, Ofredsår, Erik Dahlbergh. I texten vävs också in beskrivningar av 1600-talets vardagsliv och kultur.

Detta är en bok om Karl X Gustav. Liksom i Ofredsår skildras förutom den vanliga Stora historien, med dess marscher, erövringar, fältslag, traktat och kolonisationer, även den lilla historien, läkekonst, religösa svärmerier, spritens intåg med mer. Skillnaden är dock att den lilla historien inte lika stort utrymme som i den första delen, möjligen för att Karl X Gustavs krig är än mer komplext att skildra än det trettioåriga, där man trots allt bara har en enda, förvisso groteskt förväxt, men ändock någorlunda enhetlig, scen att följa. Här utkämpar dock svenska trupper strider i Finland, i Livland, i Kurland, i Ostpreussen, i Polen, i Pommern, i Danmark, i Sverige, och i Norge (förvisso aldrig samtidigt, men ännu en av likheterna med Karl XII är att det är fråga om ett krig som utspelas runt nästan hela Östersjön, inklusive stater som bara gränsar till stater som gränsar till detta hav). Orsaken till detta framställs ytterst som en enda: Karl Gustavs längtan till krig. Denna längtan fick honom att överfalla vadhelst såg någorlunda svagt och försvarlöst ut intill dess att Sverige var nästan lika försvagat som de länder det anfallt, vilket revanschlystna grannar såg och nästan lyckades utnyttja.

Även om Englund är skicklig i att berätta om dessa stora skeenden, så gör den berömvärda viljan att ha med all denna cyniska oppurtunism dock att boken blir rank; den är helt enkelt lite för ensidigt martialisk. ( )

Denna bok tar vid ungefär där föregångaren "Ofredsår" slutade: med den stora kris som - ironiskt nog - inleddes samma år som det Trettioåriga kriget slutade i Tyskland. Det var en kris som snart skulle sprida sig över hela nordöstra Europa, inklusive de skandinaviska länderna och till slut även dra med riken som England och Nederländerna, en kris som bröt ryggen på ett land, Polen, och som gav ett annat, Sverige, de gränser det har än i dag.

"Den oövervinnerlige" är alltså centrerad runt 1650-talet. Det är ett decennium som varit märkligt anonymt i det allmänna historiemedvetandet. Visst, att det tågades över Bältens is vet vi väl alla. Men hur många känner nu exempelvis till de svenska arméernas brutala och äventyrliga tåg i öster, ett tag så osannolikt framgångsrika att det faktiskt spekulerades om möjligen det Kaspiska havet skulle bli Sveriges gräns i sydost!

Precis som i föregångaren försöker jag även att ge en bild av hur det var att leva i 1600-talets Europa. Så vid sidan om bataljerna och de inte sällan osannolika storpolitiska förvecklingarna, tar jag även upp olika ämnen som känsloliv, dryckesvanor, spådomskonst, dueller, väderleken, husens uppvärmning och kvinnornas roll i fält.

Precis som föregångaren har boken också en underrubrik: "Om den svenska stormaktstiden och en man i dess mitt". Vem den mannen var i "Ofredsår" är lätt att säga: Erik Dahlbergh. Vem denne man är i "Den oövervinnerlige" är lite kinkigare. Läsaren får givetvis möta Erik Dahlbergh igen. Just 1650-talet var en tid då hans karriär tog verklig fart. (Samtidigt inträffade där också några händelser han senare gjorde allt för att dölja.)

Frågan är dock inte om han överskuggas av en annan person, som också fångat mitt intresse, nämligen kung Karl X själv, den kanske mest anonyme av stormaktstidens alla makthavare, men samtidigt den farligaste och den mest komplicerade, ett destruktivt geni, vilken förutan denna epok blir en obegriplighet. Så det kändes till slut nödvändigt att "Den oövervinnerlige", vid sidan av storpolitiken, vid sidan om kulturhistorien och vid sidan om berättelsen om Erik Dahlberghs fortsatta vandring genom 1600-talet, också skulle rymma ett porträtt av denna undflyende gestalt.

Skrivandet och forskandet har slukat mycket tid och det hela har ändat i en bok av ett mer ovanligt format: 800 sidor. Några kommer säkert att kvida över detta, och det har jag all förståelse för, men det har trots allt varit viktigt för mig låta arbetet ta den tid och plats som uppgiften krävt.

Jag är själv mycket lättad över att boken äntligt är färdigt och mycket nöjd över slutresultatet. ( )