Baronen och kammarherren Roger Bernhusen de Sars planerade en förstklassig överraskning till sin 65-årsdag. Han skulle upprätta sitt testamente och underteckna det i släktens närvaro. Det vore ett dråpslag mot hans syster änkedomprostinnan Julia Hyltenius, "det gudliga skrället" som han kallade henne i sina mildare stunder. Men hans nåd ville också och framför allt spela försynens roll för de två ungdomarna på Rogershus, yrhättan Blenda och hennes tillbedjare Jacob.

Hans nåds testamente är en romankomedi vars burleska humor, festliga persongalleri och fina vemod bakom upptågen gjort den till en av Hjalmar Bergmans och den svenska litteraturens mest lästa och älskafde böcker.

Efter läsning av Hans nåds testamente kan jag inte säga att jag förstår ett skvatt av varför den blivit skriven.

Handlingen går förvisso enkelt att berkiva: gamle nåden Roger Bernhusen de Sars sitter på sitt gamla gods och är argsint och åldrande, hans oäkta dotter Blenda ränner med gossen Jacob, son två av tjänstefolket, och snart dyker baronens förskräckliga, rättfärdighetsfromma och snikna syster med sina två söner upp för att fira hans sextiofemsårsdag. För att jävlas med henne och para ihop de två kära barnen planerar han därför att kungöra sitt testamente: Jacob får allt, på villkor att han gifter sig med Blenda. Problemet är att jag inte förstår vad det hela går ut på.

Troligen är det hela menat som en humoresk, låt vara med tragisk grundton, men detta syfte missades i så fall helt för mig: nästan alla personer är väl smålöjliga på sina egna manér, men en gammal gubbe som pratar konstigt eller en försupen tjänare som mest vill minnas hur vacker han var i ungdomen gör inte i sig själva att det blir roligt. Det närmsta man kommer därtill är väl när baronen lyckas få in träffar på sin syster, men det sker för inkonsekvent och med för mycket försoning däremellan för att man skall kunna finna det riktigt skoj.

Problemet är väl snarast att boken hänger och pendlar lite väl mycket: hade figurerna skruvats till lite mer hade det kunnat bli komedi, hade de varit aningen mindre konstiga hade det kunnat bli hyfsat som normal roman. Som det nu är hamnar den på mellanhand, och där gör den i alla fall inte mig ett skvatt gladare. Obegripligt. ( )