Carl von Linnes skånska resa blev hans sista på ständernas uppdrag, och är den mest utförligt skildrade: den lapidariska stilen med korta anteckningar om växter, djur, mineralier och sevärdheter har ersatts av mer utförliga skildringar av desamma, inklusive handledningar i hur man bygger hus, har död på vägglöss eller brygger vinbärsvin – de tvära kasten från ett ämne till ett annat består.

Den mer utförliga stilen gör att det finns fler saker att framhäva: hans insikt i att sandsten har bildats genom att sand pressats samman under ofattbart långa tidsperioder och att de »petrifikationer« man hittar stammar från djur som en gång levt i vatten, och hans totala acceptans av den naturliga följden att stora delar av Sverige en gång måste ha varit havsbotten är ett klart tecken på en skarp naturvetenskapare, liksom hans vilja att experimentera för att ta reda på just vilken växt det är som orsakar boskapssjuka. Nästan komiskt blir det när uttrycker sin skepsis mot slagrutor, som vid hans tid tydligen snarare detekterade metall än vatten, och hans fortsatta motvilja mot den trots att ett experiment som tydligen utföll i i alla fall någon mån i dess favör gör att man påminns om att skepticism mot sådana påfund ingalunda är något nytt fenomen.

Annars är några av hans favoritämnen flygsand – han återkommer gång på gång hur sådan skall stoppas –, tygfärgning – med hans samlade resor borde man kunna åstadkomma nästan vilken kulör man önskar – och därvid häftande merkantilism: varför skall man importera dyra växter söderifrån när man kan odla dem runt, säg, Ystad? I och för sig inser han – åtminstone ibland – denna teoris begränsningar, och förklarar varför man ifrån Skåne kan exportera säd samtidigt som man importerar till Stockholm, samt att det kanske inte är så jäkla lätt att hålla tobak eller valnöt i svenskt klimat. Liknande rättvisa visar han svedjebruket: trots att han är i grunden emot vad han ser som landförstörelse, så kan han ändå inse att det i vissa lägen är den enda möjliga bruksmetoden.

Tyvärr är det idéhistoriska materialet inte riktigt nog för att riktigt bära upp boken: den upprepar sig lite för mycket, blir ibland lite för långrandig vid beskrivning av husbyggen eller tygfärgning (däremot hade han gärna fått skriva mer om hur han tar reda på orsakerna till olika fäsjukdomar), även om det botaniska materialet i alla fall för det mesta är läsligt och inte bara består av beskrivningar på latin. Och trots att den skånska resan innehåller sina longörer, så är den nog tillsammans med den västgötska den av Linnés resor den mest lättillgängliga och intressanta. ( )