Varje anglofil bör omedelbart införskaffa Drottningens England; denna mer än femtio år gamla betraktelse över detta fantastiskt bisarra örike täcker nästan allt man kan tänkas ha förälskat sig i: High Tea, arkaisk juridik, excentrisk överklass, pubbar, litteratur, cricket, undermåligt isolerade bostäder, kapprodd, val till underhuset, allt i fristående kapitel som kan läsas allt efter intresse; egentligen är det väl bara BBC-produktioner och brittisk humor som saknas.

Boken tillkom decenniet efter kriget, och det märks: i vissa av styckena hänvisas till matransoneringar och andra umbäranden som segrarmakten fick utstå även lång tid efter att striderna upphört, Winston Churchill sitter fortfarande i underhuset, än finns det öar av aristokratiskt motstånd mot den nya tiden. Genom alla berättelser om engelska kufar (vilka man ibland kan få för sig utgör minst halva befolkningen) löper också en stark kärlek och förståelse för detta sällsamma land med sin blandning av urgamla traditioner och moderna institutioner, en förståelse som egentligen bara bryts i skildringen av den brittiska juridiken, där istället en ironiserande framkommer, främst vad gäller striden för behållandet av dödsstraffet, och i synnerhet att ärkebiskopen av Canterbury står på barrikaderna i frågan. Detta kapitel är också bokens kanske enda småtråkiga, vilket inte enbart kan bero på att det är föråldrat; de sista sidorna i det hade inte sprättats, så tidigare ägare hade också vissa problem med det.

Annars finns det gott om roliga anekdoter: om lord Brougham and Vaux som efter att ha slarvat bort sin förmögenhet tog arbete som trädgårdsmästare, om den unge man som av barmhärtighet dödade bytet i en rävjakt och därför förlorade jobbet och tvingades emigrera, och så min favorit: den ärevördiga fröken Sallyanne Vivians skildring av hennes debutsäsong från en bättre damtidning, som återges i sin helhet utan vidare kommentarer – i kapitlet om tedrickning! Ty även om klänningar och baler må ha sitt intresse, så är en lämplig plats att kunna dricka gott te minst lika viktigt; tennisen på Wimbledon må vara mer intressant i sig än kapplöpningarna på Ascot, men än bättre är att man där serveras gott te. Så, fram med kanna och teblad, favoritfåtölj och läslampa, och njut av denna hyllning till nästan allt vad engelskt heter. ( )