Amado mio är ett av de många prosaförsök som den unge Pasolini arbetar på direkt efter kriget, mellan 1946 och 1950. Det är mycket aktiva år, fyllda av litterära experiment inom prosa och poesi, år av såväl pedagogiskt som politiskt engagemang. Men det är också en plågad och svår period under vilken Pier Paolo lär sig att acceptera sin egen homosexualitet, överför den i skrift och därmed gör den till det centrala temat för sina litterära undersökningar. Amado mio författades 1948 och förblev opublicerad ända till 1982. Det är berättelsen om den unge intellektuelle Desiderios lidelse för en pojke från den friuliska landsbygden, som han möter av en slump på en "dans under bar himmel". Genom att pendla mellan den restlösa sanningen om en sexuell annanhet och kulturens fiktion eller komplikation föregriper denna tidiga roman Pasolinis verk i stort. Pasolini skulle nämligen under hela sin verksamhet förbli trogen denna utmaning: att säga sanningen genom formens lögn, men att omvandla den sistnämnda till en högre sanning, att göra sitt eget privata fall till en paradoxal och allmän figur för begäret och oron.