Nils-Olof Franzéns fjärde bok om chefredaktören för Byköpings-Posten, Agaton Sax och de slipade diamanttjuvarna, är tack och lov något bättre än den första. Handlingen har förvisso fått en tillknyckling mer än den riktigt tål, och delar av den består av tröttsamt demonstrerande av hur fantastiskt mycket prylar Sax uppfunnit och fått för att kunna bekämpa bovar. Å andra sidan finns det faktiskt en övergripande handling som inte bara består av ett evigt rännande från eller efter banditer.

Det finns fkatiskt också en relativt väl genomtänkt flyktscen, efter att detektiv Lispington, Scotland Yard, duperats av en dubbelgångare och vill arrestera den riktige Agaton, och det finns i alla fall vissa antydningar till någon form av stilistik utöver dirfterna med namn på balkanländer och berömda diamanter. Men ändå: handlingen är som sagt mer invecklat än vad som är nyttigt för den, och den innehåller fortfarande hål som försökt avhjälpas genom att de hastas förbi så snabbt som möjligt. ( )