Herman Lindqvist är inte alltid den mest uppmuntrande av författare, i alla fall inte när man läser hans historieböcker, och denna är inget undantag: visst, det är roliga episoder och anekdoter, och det finns driv i texten, men har man hållningen att historia bör handla om mer än politiker och militärer, så kan man inte bli annat än uppgiven. Varför anses det viktigare att berätta om Karl XIV Johans morgonkaffe än hans utrikespolitik? Eller om kronprins Oscars kvinnohistorier, men inte de två senare delarna av Tegnérs berömda förklaring till befolkningsökningen?

Lindqvist nöjer sig dessutom inte med att skriva historia, han skall också visa sitt stora förstånd; i synnerhet i texten om finska kriget (förvisso ett sällsport illa skött krig, präglat av befälets feghet och inkompetens) visar att han aldrig kan motstå en möjlighet att förklara vad de olika befälhavarna borde ha gjort: gå på istället för att retirera, anfall där och inte där, ge inte tappt. Att leka skrivbordsgeneral är förvisso roligt, men om man nu är sugen på det bör man skaffa ett schysst strategispel, inte skriva böcker om det.

Annars är skönmålning legio: förvisso citerar han vid ett tillfälle diverse personers utläggningar om krigets fasor, men man får närmast intrycket av att detta är en läpparnas bekännelse, speciellt som han därefter fortsätter vidare i ett tonfall som hyllar de svenskes insatser. Även annars är han väldigt glad i att påpeka svensk förträfflighet och hur positivt svenskt inflytande varit vid olika tillfällen, på ett sätt som får en att undra om inte styckena skrevs hundra år tidigare än vad författaren uppger.

När riket… införskaffades främst för att fylla ett hål i en radda; läsningen var närmast en sorts botgöring för detta. Förvisso inte tråkigt, men det är nog det mest positiva jag har att säga. ( )