FOLKE FRIDELL
Av de svenska prosaförfattare, som debuterade på 1940-talet, är Folke Fridell den som tilldragit sig största intresset. Han är född 1904 och var till 1946 textilarbetare. Året förut hade han skrivit en roman, som bar den betecknande titeln Tack för mig — grottekvarn, och med den 1946 utkomna Död mans hand befäste han omedelbart sin ställning som den svenska arbetardiktens förnyare. Hans romaner är inga självbiografier i stil med de berömda 30-talsförfattarnas stora verk. De är heller inga skildringar av ekonomisk nöd. Vad han gestaltar i levande människor är centrala frågor om mänsklig frihet; han är den svurne fienden till tidur, löpande band och slaveri under maskinerna. Hans romanhjältar är de okuvliga idealisterna, och det centrala problemet är ofta att mannens ideal kommer i konflikt med hemmets intressen och den opportunistiska anpassning, som kan föra till ekonomisk vinning och samhälleliga äreställningar. Fridell är en förnämlig berättare, vilket bl. a. bestyrks av Jungfrun i det grå.

JUNGFRUN I DET GRÅ
Det börjar en höstsöndag i en liten vitkalkad stadskyrka med orgelspel och högmässa och därefter medaljutdelning. Två medaljörer, Anders Frost och hans son Sune, skall hedras för medborgerlig förtjänst. Men när den gamle kallas fram i koret, vänder han och går den motsatta vägen ut genom kyrkdörren.

Den dramatiska inledningen är egentligen en epilog på det förgångna. Anders Frost har alltid varit en hängiven och trosviss kämpe för arbetarrörelsens ideal. Med några kamrater lyckades han en gång grunda en liten kooperativ möbelfabrik. Idealitet och självuppoffring förslog dock ringa i den långvariga kampen mot den konkurrerande privatägda storkoncernen. Det blev »fattigdirektören» Frost som fick maka sig åt sidan för storföretagsledaren Frost — hans egen son Sune, som han förgäves sökt fostra till en arvtagare av de kooperativa idéerna.

I konflikten mellan far och son står »Jungfrun i det grå», hustrun och modern Elsa, vars tålighet pressas i kampen mellan moderskärlek och stolthet över sonens framgångar å ena sidan och solidariteten mot maken å den andra. Hittills har hon följt sin man, trots oviljan mot hans ideal, som tog bröd och ära från hem och barn. När också hon går sin väg, tycks nederlaget för den gamle idealisten vara definitivt, men bokens sista sidor bildar en vacker slutvignett över ett liv som varit ideal, oro och kamp. ( )