”Jag tycker synd om dom som inte bor i Bullerbyn.”

Filmerna om Bullerbyn är några av mina absoluta favoriter, och de var framförallt det när jag var barn. Jag vet att jag läste några av böckerna, men minns inte mycket från dem - troligtvis läste jag främst bilderböckerna. Därför blev jag väldigt pepp på att läsa böckerna... bara för att sedan bli rätt besviken när jag väl kom ihåg.

Jag älskar Bullerbyn - antagligen delvis på grund av att jag är uppväxt i kollektiv och har en familj som är lite kaosartad och inte direkt bryr sig om blodsband så värst. Och det är en känsla böckerna förmedlar lika bra som filmerna, och till stor del är karaktärerna precis som "de ska vara". Men det är möjligtvis en av de böcker av Astrid Lindgren som har åldrats mest sedan de publicerades. Lasse är aggressivt sexistisk i nästan varannan replik och jag känner mig lättad att jag inte hade mycket att göra med dessa kapitelböcker som barn.

Dessutom blev jag förvånad och lite provocerad av användningen av n-ordet, och förstår inte riktigt varför den debatt som följt Pippi inte också följt Bullerby-böckerna... speciellt med tanke på att Astrid även inkluderar ett rasistiskt skämt, vilket ärligt påverkade min uppfattning om denna "astrid är inte rasist!!! inte ens en droppe!!!" debatt som ofta följer diskussionerna om n-ordet i hennes böcker.

Dessutom är jag lite irriterad på Uppsalas stadsbibliotek som har denna utgåva som den enda valmöjligheten - speciellt med tanke på att en uppdaterad version finns. Jag håller med om att man inte ska helt censurera rasism i äldre böcker (speciellt då det är viktigt att visa att den fanns där) men kände mig väldigt obekväm att det är just denna utgåva som finns eftersom många barn läser den på egen hand. Jag känner helt ärligt ilska när jag tänker på att min systerson eller kusinbarn skulle läsa böcker som denna på egen hand. Jag vill ju att de ska känna sådär som jag kände när jag först såg filmerna. ( )

It's still my biggest wish to move to Bullerbü!!! ( )

"Noisy village" is set in an unspecified pre-industrialization time in Sweden's hinterland, Smaland. It's about the life of six children (three boys and three girls) around the year who live in a small hamlet consisting only of three farmsteads . We are told about their games and pranks, their quarrels and reconciliations, school, about helping their parents and just enjoying life in general.

This short paragraph can't really describe the magic of Lindgren's book. Told from the perspective of seven year old Lisa, life is exiting because of innocent pleasures like the present of a fairy tale book or excursions to a nearby lake for swimming. The world is a benevolent place, nothing menacing exists here and the adults' travails and troubles are completely absent.

Yet the book never feels simplistic to me, I rather enjoy the complete hamony of people's life with their surrounding nature. I know that I fall into the "good old times" trap here but reading about a childhood lived so intensely with and in nature shows me that we lost something in our industrialized world.

Somehow Astrid Lindgren never managed the same popularity in the Anglophone world she possesses in Scandinavia or Germany, and I think that's a great pity. Her stories about Noisy village will appeal not only to children but also to adults with a faible for a nostalgic read.

As an afterthought - I read "Noisy Village" in a German translation (Die Kinder von Bullerbü) which was really superb. I hope the English translators did an equally good job. ( )

Het Boek uit mijn jeugd.... ( )

de gezelligheid, kneuterigheid misschien, sprak mij als kind erg aan ( )