Bo Bergman (1) (1869–1967)

Bo Bergman var antingen helt rätt eller helt fel person att skriva Minne av Hjalmar Söderberg (av Svenska Akademien utgiven under titeln Hjalmar Söderberg), av ett och samma skäl: de två var goda vänner, olycksbröder i författaryrket. De hade växt upp under likartade förhållanden i relativt välmående ämbetshem, varit utsatta i skolan, försökt sig på offentliga karriärer men slutat som författare. Den stora skillnaden var att Bergman lyckades hålla sig mer salongsfähig, medan Söderbergs riktade eleganta elakheter mot offentliga lögner, bland annat en statskyrka de flesta utom de som stod den närmast såg redan var skadeskjuten nästan bortom räddning. Tyvärr var den goda smakens främsta väktare de som levde av sådan offentlig lögn, och Söderberg blev omöjlig i dessa kretsar.

Bergman utgår i mycket från distinktionen mellan åttio- och nittitalister. Söderberg omfattade de föras åsikter men inte deras estetik, och en del av de senares manér men inte deras lättsinne. Han hamnade därmed utanför, och fick med sitt blanka stål utföra sina eleganta fäktkonster på egen hand, begränsad främst av just denna elegans och sin enorma kärlek och dyrkan av sanningen. Detta, tillsammans med en tämligen grund fantasi, blev vad som bestämde hans verks form: fulländad prosa, eleganta attacker, men ofta en intrig och gestalter som snarare är språkrör än levande varelser. Så här när ytterligare några år gått så kan dessa omdömes behövas revideras: när Bergman håller fram Strindberg som en skickligare skapare av levande figurer är man beredd att hålla med – men varför är det då så att det är Söderbergs förment platta skapelser som lockat senare författare till omdiktning i syfte att rehabilitera Lydia och Gregorius? Det kan ju inte gärna enbart bero på att dessa är i större behov av ytterligare kött för att blir riktigt realiserade: snarare är det så att vi inte är klara med Söderberg på en annan nivå än vi är med Strindberg, där vi snarare bråkar med hans idéer.

Likväl, för att återvända till Bergmans framställning, så bör det framhållas att den framstår som sprungen ur helt annan tradition än den som idag fyller biografihyllorna. Här betalas i reda historiska sedlar, och anekdoternas växelmynt överlämnas blott sällan. Fokus ligger snarast på Söderbergs karaktär och person, inte på enskildheter han varit inblandad i; yttre fakta ges vanligen i förbigående och som bakgrund, medan hans verk och det temperament som frambringat dem får mycket utrymme. Resultatet är väl mindre givande för den som oförklarligt nog vill hämta tidsfärg här snarare än hos Söderberg själv, men desto mer för den som vill få nya perspektiv på sin läsning utan att därför hamna på alltför djupt teoretiska vatten.

Det är en trevlig skildring, av en människa som författaren högaktar men inte är okritiskt inställd till. Söderberg själv skulle förmodligen kunnat hitta en och annan punkt av fromt hymlande att attackera, men skulle förhoppningsvis kunna erkänna värdet av helheten.… (lisätietoja)